Nu har jag fått nog!
Vad är bäst, dålig vänskap eller ingen alls? Jag har en gammal vän som varit min bästa under en lång tid, fram till nu när jag har fått nog och sagt ifrån. Det känns som en lättnad men samtidigt gör det ont i hela min kropp för att jag saknar henne och har gjort det varenda dag sen vi splittrades och jag flyttade. Jag är ledsen och besviken för att hon inte har någon som helst förståelse för hur jag känner. För vad hon har gjort, hur hon sakta och säkert har knuffat mig längre och längre bort genom att behandla mig dåligt. Jag förstår att hon har gått vidare, att jag har gått vidare och att vi träffas väldigt sällan. Men just på grund av det, då ska man ju passa på, offra en dag eller en halv. Men jag är trött, trött på att jaga, trött på att ge.. för jag får ingenting tillbaka, mindre än inget. Jag är trött på att längta och sakna något i telefonen som inte finns där när jag kommer fram. En vän som har så mycket frågor om vänskap, relationer.. livet. Det sista svaret, det sista rådet jag kommer att ge henne är: "Behandla andra som du själv vill bli behandlad" så kommer du så himla mycket längre än du gör nu.
Det kommer nog dröja väldigt länge innan jag sätter min fot i min gamla stad igen, för som det verkar nu så finns det inte mycket kvar.
Jag finns iaf hemma snart och kommer att finnas där om du vill hälsa på mig iaf :). Gumman! Det var roligt att träffa dig...:) Som jag längtat!
