förlåt för hur jag är...
...och min oförmåga att vilja bli den ni vill att jag ska vara.
Ibland är det riktigt svårt att förstå sig på andra människor.
Och ibland händer det att man blir riktigt osams med personer som står en nära. Då försöker jag alltid sätta mig in i den andres situation. Jag försöker liksom vända på det hela, om ni förstår hur jag menar. "Hur skulle jag känna och tänka om jag var han/hon?" Det är en ganska bra fråga att ställa sig själv, samtidigt som det är viktigt att man står på sig om man känner att man har rätt. Men hur ska man lösa saker och ting om det inte funkar med att fråga sig själv sådana frågor? Om man egentligen är ifrån helt olika världar? Löser sig allt genom att ta till tystnaden som högsta vapen? Att bara säga "mm, jaja, visst.."? Ska det behöva gå så långt att man gråter och känner sig totalt värdelös som person? Hur ska man göra egentligen? Hur löser man konflikter på bästa sätt? Ska man vara en mes och bara ta skit och riskera att må fruktansvärt dåligt eller ska man visa vart skåpet står, säga ifrån och riskera att man blir väldigt osams och mår ännu sämre? För ärligt talat så har jag ingen aning trots att jag har funderat på det ett tag. Verkligheten är sällan svart eller vit. Varje mynt har två sidor som man sällan ser samtidigt.
Jag har inte haft någon skrivork på ett tag pga min fruktansvärda huvudvärk och så. Men då tänker jag såhär.. Det gör ju egentligen ingenting. Ibland skriver man om något intressant och ibland inte. Och det är ju egentligen min blogg så jag bestämmer helt och hållet vad och när jag vill skriva och inte.
Vad jag har skrivit hittils kan uppfattas grinigt och surt men så är verkligen inte fallet ska jag tala om för er. Jag är på jätte bra humör och jag har ingen huvudvärk alls. Känns jätte bra! Jag är glad och jag saknar Robert. Det kan föresten också vara en bidragande orsak till att jag inte skrivit så mycket blogg. Och speciellt inte om han vilket är synd eftersom att jag vet att vissa faktiskt bara läser min blogg för att hänga med i matchen så att säga. Så jag måste tillägga att jag tycker om honom mer och mer för varje dag som går och om exakt tre dygn sitter jag på flygplanet mot Göteborg. Förstår ni så underbart? Att denna vackra skapelse är det sista man ser innan man går och lägger sig och det första man ser när man vaknar. Jag älskar att älska han :)
Måste bara tillägga också att jag gjorde ett "hur är du?"- test tidigare idag.
Resultatet blev detta:
Du anpassar dig efter situationen. Ibland är du mjuk som bomull, ibland vass som stålull och rakblad. Det är praktiskt och gör att du är omtyckt av många. Testa att sticka ut hakan ännu mer, trots att det gör folk upprörda.
