Vad händer?
Vad pågår i mitt liv egentligen?
Vänner som utnyttjar, skolan som sviktar, mål man aldrig uppnår och en djup längtan efter närhet.
Jag är sjuk, magsjuka eller vad man kan kalla det. Och det lustiga är att alltid när jag är hemma, är ensam och mår dåligt så börjar jag tänka. Jag börjar tänka på allt mellan himmel och jord. Hur kommer det sig? Det känns jävligt surt, men samtidigt är det väl nyttigt?
Mest av allt tänker jag på att jag är myndig, jag måste bete mig vuxet, klara mig själv. Och det skrämmer skiten ur mig om jag ska vara helt ärlig... På tisdag ska jag på möte på Handelsbanken för att dom ska försöka locka dit mig eftersom pappa har Handelsbanken och då blir det förmåner och blablabla för mig.. Sen håller jag på med körkortet och det är också hur läskigt som helst. Sen har vi flytten till Borås, till Robert. Den grejen är ju gigantisk, eller har jag fel? Det är ju inte bara att packa och sticka utan det är ju hur mycket som helst som måste fixas. Nu låter det som att jag klagar men det gör jag verkligen inte. Att flytta är det jag vill mest av allt. Jag har världens finaste pojkvän och skulle inte byta bort honom mot något i världen. Jag har hittat min McDreamy :)
Vi tjafsade lite igår men löste det ganska snabbt tack vare han. Jag är dramatisk och överreagerar ganska lätt och han är det motsatta. Han är lugn och sansad och brusar inte upp för småsaker, och det är underbart. Men iallafall, efter att vi hade löst vårat meningslösa problem igår så fanns det fortfarande en liten lätt spänning mellan oss (tyckte jag) och jag blev sur igen för jag tyckte att vi inte hade något att prata om och han verkade vara obrydd... Men då gjorde han något som fick mig att börja gråta.. Han drog ett kasst Bellmanskämt som visade att han faktiskt brydde sig. Och idag så ringde han som hastigast när han var på jobbet och sa "vill bara säga att jag älskar dig... men jag hinner inte prata just nu, ville bara säga det, pusspuss" HUR gulligt är inte det? Åh vad jag älskar han!
