nejfan.blogg.se

min älskade, älskade vän...

När kommer jag inse på riktigt att han är borta?
Att jag aldrig mer kommer få träffa denna underbara människa?
Att han aldrig kommer att spontan-hälsa på mig på skolan?
Att han aldrig kommer säga "tjaaaaa" och ge mig en bamsekram, lyfta upp mig och snurra runt några varv?
Att jag ALDRIG någonsin kommer att få skrika och gorma på han om hans alkoholvanor?
Att han aldrig mer kommer att diskutera dötråkig politik och dåliga musikband med mig?
Att han aldrig kommer att kittla mig tills han får ont av mina smällar igen...
Att jag aldrig kommer att prata med han om bådas problem?

Simon är död, det svider i mitt hjärta att erkänna det.
När jag fick veta vägrade jag förstå, jag ringde till han men telefonen var avslagen.
Kommer jag någonsin radera hans nummer?
Kommer jag klara av det?
Kommer jag ha den styrkan?
Jag tror inte det...

Han fick mig alltid att skratta, han fick mig alltid att må bra.
Han var en person man alltid kunde prata med.
Han var en underbar vän som alltid fanns där.

Sanningen är otäck, jag tröttnade på att försöka..
Han lyssnade på mig, han betedde sig väl i min närhet.
Men jag tröttnade efter ett tag då andra människor lockade honom till den andra sidan.
Aldrig i mitt liv har jag ångrat något så mycket..
Kanske hade det gjort skillnad, kanske inte.
Det kommer jag aldrig få veta.
Men jag känner skuld, ja det gör jag. Skuld till hans död.

Det enda som finns kvar av han är minnen, underbara minnen som är guld värda!
Smärtan är outhärdlig.



Älskar dig min käre vän, Simon Skarpsvärd - 7/3 1987 - 2/3 2008